Vi går alla igenom faser i livet som är tunga och svåra. Ofta hjälper det en bit på vägen att sätta ord på det svåra, dela med andra som prövats av livet, inse att vi inte är ensamma. Att tala om existentiella frågor är viktigt och kan kännas meningsfullt, tycker jag. Att våga sätta ord på både ljus och mörker, liv och död. Låta trollen komma fram ur garderoben…

Själv blev jag änka för femton år sedan med en liten dotter som då var drygt sex år. Äktenskapet hade varit synnerligen lyckligt, vilket kanske är både en för- och nackdel. Fördel eftersom allt det goda jag blivit välsignad med aldrig kan berövas mig trots att min man inte längre finns i livet. Det han givit är för alltid inpräglat i mig, en del av mig – och det är den största av gåvor. Nackdelen är given, saknanden blir oändlig.

Ett antal år senare gick jag igenom en prövande skilsmässa som, på nytt, fick mig att fundera över ämnet sorg. När jag pratade med människor förstod jag att de flesta bär på någon typ av sorg i sin egen inre ryggsäck. Att få dela med andra kan ge en känsla av befrielse och lättnad.

Vi träffas i grupp och pratar.

Jag är utbildad handledare i sorgebearbetning.